Psykopatologier

Läste idag på Rigmor Robèrts och Marianne Ahrnes blog Catrine och syndabockarna ett långt, mycket tankvärt inlägg, Tokerier från bussiga, begåvade människor.
Helt bortsett från den intressanta inblicken i stämningar och aktörer runt DaCosta-fallet, ger beskrivningen mycket att fundera över när det gäller vad som är galenskap i snäv psykiatrisk bemärkelse.

Det Robért beskriver är ingalunda tankestörda schizofrena, maniker i psykos, paranoida dementa eller hjärnskadade med psykiatriska symptom. Det är helt vanliga, välfungerande människor.
Hennes beskrivning av den absurda jakten på internet efter gömda budskap från det skrämmande sadistiskt perversa nätverket av mäktiga styckmördare är sådan att en person med en "tung" diagnos i ryggsäcken omedelbart skulle få sina mediciner översedda om h*n ens föreslog hälften av de tokerier sageskvinnan här förklarar.
Men den här människan är annars "bussig och begåvad", välfungerande, får man förmoda.

En intressant sak här, och där skillnaden mot folk med diagnoser blir tydlig, är att det bland "officiellt tokiga" är vanligt att just dessa tankemönster (paranoia, symboler som avslöjar hemligheter m.m.) ofta döljes för omgivningen så länge det bara är möjligt. Min erfarenhet är att folk som glidit såhär långt ner i störda tankar, men ännu är orienterade i tid och rum, märkligt nog fortfarande är ganska så känsliga för skepticism, och väldigt snabbt modifierar eller skämtar bort galenskapen när den inte vinner gehör. (Vilket ju är ett påfallande rationellt beteende - dessa idéer ger ju sällan bekräftelse av omvärlden, och snarare så leder de till tråkiga saker.)

Men här ser vi vad som händer när idéer av den här typen bejakas av omgivningen, de växer och förstärks. Det intressanta här är att dessa galenskaper inte verkar eskalera utanför sitt begränsade område - personerna verkar alltså förbli annars helt fungerande.
När det gäller den grupp där jag råkat se den här typens tankestörningar mest, bipolära med tendens till mani, så är ju inte detta fallet. Eller i alla fall har jag tolkat det så; sett paranoia och överdrivet intresse för symboler som grava tecken på att sjukdomen är i ett allvarligt, accelererande stadium.

Kanske det är så. Eller kanske "galenskaper", så länge de inte leder till handling, inte egentligen alls hör ihop med allmän funktionsförmåga. Man kan också fråga sig om det kanske är så att det är just bekräftelsen av dessa snurriga tankar som gör dem ofarliga - när det gäller demens läser man ju ofta rådet att inte börja käbbla med den dementa om vanföreställningar, eftersom det bara oroar och kan utlösa än värre förvirringstillstånd, utan istället antingen ignorera, avleda eller t.o.m. försöka använda vanföreställningen till något positivt. Kanske det är på samma sätt i det här fallet - dessa "galningar" är fortfarande arbetsföra och klarar sig i sin vardag därför att de funnit bekräftelse hos varandra?

En annan aspekt är om man skall se dylika tankestörningar som symptom på något annat, eller som en patologi i sig själv. Kanske är det så att väldigt likartade symptom kan ha helt olika underliggande orsaker, och därmed också utveckla sig åt helt olika håll också om bemötandet är precis det samma? Omöjligt att veta - vad är reaktion, vad är progression? Om du käbblar med stråltanten och hon blir än mer förvirrad, är det hennes demens som framskridit eller är det helt enkelt en reaktion på ditt käbbel? Om du håller med manikern och hans funktionsförmåga deteriorerar, är det sjukdomen som flammar högre eller är det för att du uppmuntrat hans sjuka tankemönster?

Kanske det intressantaste i detta ändå är att en så knäpp tankestörning som den Robèrt beskriver kan existera paralellt med att individerna ändå fungerar helt adekvat. När det gäller dementa (och hjärnskadade) verkar det ju finnas en medvetenhet om detta, en idé om att man kan uppmuntra den "friska" delen av hjärnan. Kanske detta synsätt också skulle behövas, i högre grad än nu i alla fall, på den "vanliga" psykiatrins område?

Spricker jag om jag ser solen?

Det är så jag börjar undra. De senaste veckorna verkar det som om min annars väldigt opålitliga dygnsrytm skulle ha låst sig. Vid att absolut inte kunna vara vaken/aktiv medan solen är uppe.

Opraktiskt som fan, och det blir inte precis bättre av att jag försöker motarbeta det. Senaste "natt" är väldigt illustrerande:
Är väldigt, väääldigt sömnig (men inte trött!) nångång vid 7-8 tiden på kvällen. Struntar i det, för det är ju för tidigt. Går istället på promenad.
Är inte det minsta sömnig (däremot nog trött) men försöker gå och lägga mig litet före två.
Ligger och vrider mig till ungefär halv fyra. Stiger upp, tittar på litet tv-skräp, läser litet forum m.m.
Nytt försök sådär 5.30.
Halvsomnar, vaknar, halvsomnar, vaknar, äter litet choklad, halvsomnar, vaknar.
Ungefär 8-8.30 märker jag att det börjar ljusna. Somnar. Drömmer intressanta saker.
Vaknar tio över två. Har sovit så djupt att hela min högra sida, och isynnerhet mitt öra och ansikte, värker. Vågar inte se mig i en spegel. Värken tar sådär 90 minuter att avklinga.  

Och så har det varit de senast 2-3 veckorna. De exakta tiderna kan variera, och hur länge jag sover dåligt och vaknar stup i ett kan variera (idag var det väldigt kort, bara en tre timmar). Det som däremot inte verkar variera är att mellan ungefär 9 och 13-14 så sover jag extremt tungt. 

Vad är det just den tiden på dygnet? Varför faller jag i djup sömn just då? (det har t.o.m. hänt att jag varit vaken så sent som vid tio-tiden, druckit morgonkaffe och allt, och ändå sedan fallit i denna djupa sömn som varat till ungefär två.

Naturligtvis har jag provat de flesta av mina vanliga knep. De hjälper bara ytterst marginellt (typ perioden av dålig sömn blir litet kortare och perioden av djup sömn något lättare och infaller en smula tidigare). Har försökt det mesta när det gäller att fiddla med när jag tar mina mediciner, små dosjusteringar, klarljuslampa, koffeinintag (nej, vänta nu - jag har INTE experimenterat med kaffe efter klockan fyra på eftermiddagen, kanske jag borde göra det?)

Det enda som hittills brutit mönstret så att jag somnat "på riktigt" i någotsånär vettig tid (dvs före sju på morgonen) har varit att ta en uppiggande Duact på eftermiddagen - och det kan lika väl ha varit en slump. Men kanske värt att testa igen - det tråkiga är ju bara att också om det skulle fungera så är pseudoefedrin absolut inget som går att använda mer än 2-3 dagar i sträck. Men om det skulle visa sig vara pålitligt så skulle det i alla fall ge mig en eller två nätter per vecka med hyfsad sömn; vilket i dagens läge framstår som helt underbart. 

Kanske det helt enkelt är så att december är en månad när jag inte är menad att vara vaken under den korta fysiska dagen? Kanske jag är ett troll? Kan man månne plastikoperera en svans åt sig?