Vatuskräck (eller: Långt från urhavet)

Idag hände mig en mycket ovanlig sak: jag skulle ta en snabb dusch (sittande i badkaret som är min vana), eftersom min näsa sade mig att jag behövde det, men när jag kände det varma vattnet på mina skuldror så fick jag lust att ta ett bad.
Så jag  klev ur karet, satte i proppen och vred på kranen. Jag hällde en ordentlig slurk badskum i karet och svepte in mig i min alldeles för stora morgonrock (herrmodel i grå-beige våffeltyg från slovakiska Tesco) medan jag väntade på att karet skulle fyllas (det är stort).
(Hoppsan, det där var visst två mycket ovanliga saker: det är nog ännu ovanligare att jag faktiskt faktiskt tar ett bad än att jag sådär förstrött en kort stund tycker att det kanske vore skönt. Kombinationen av att ha lust att ta ett bad och faktiskt göra det är nog nästan ännu ovanligare än att jag skriver något här.)

När så badet var klart så sjönk jag försiktigt ned i det (alltid för mycket skum! jag lär mig aldrig), och det var riktigt skönt. I ungefär två-tre minuter. Sedan var det sådär. Och en intressant tanke om mitt förhållande till vatten dök upp i min hjärna (att intressanta tankar dyker upp när jag duschar/halvbadar är inte ovanligt, att jag skriver ner dem har däremot inte hänt tidigare):

Det värsta jag vet när det gäller städning är att diska för hand. Det näst värsta är att tvätta golv. Att skölja dammtrasor eller dylikt är också ganska så obehagligt. Att hänga upp tvätt har inte heller hört till mina favoritsysselsättningar, och jag har ägnat mycken energi till att medelst själv-KBT lära mig att  se det positiva i handlingen - förutom det frustrerande i att inte ha rena OCH torra kläder så behövdes väl bara en eller två begynnande mögelodlingar i tvättmaskinen innan jag förstod att detta var ett projekt värt att satsa litet extra på.
(När jag kommit såhär långt i mina tankar konstaterade jag att mina fingertoppar redan var helt skrynkliga, och jag distraherades av att undersöka om mina tår också var det. Inte riktigt ännu - märkligt, när jag var riktigt liten blev också tårna skrynkliga snabbt. Har mina händer speciellt läckande hud, eller speciellt hög saltkoncentration?)
Och mitt största vardagsproblem, som jag kämpar med vareviga dag, är att jag har en underlig motvilja mot att duscha och tvätta tänder och ansikte.

Jag har ägnat alldeles för stor del av mitt liv åt att försöka komma tillrätta med dessa starka aversioner. Först åt att försöka bekämpa dem, och senare, när jag blivit litet klokare, till försöka hitta genvägar och knep (savetter, xylitol, engångstrasor, använda samma mugg i en vecka, förhandla om hushållsgöromål, be vänner om hjälp).
Många av dessa aversioner har jag försökt analysera i små små bitar i min jakt på att försöka förstå vad det är som får mig att skjuta upp, glömma och ibland helt enkelt bara bli sittande.

Och där i badet slog det mig att den gemensamma nämnaren för alla dessa triviala saker som förstör mitt liv är VATTEN.

Vilket jag finner besynnerligt, emedan jag ju gillar vatten. Vatten är det viktigaste som finns. Jag dricker gärna vatten, jag häller det gärna i mitt vin (i en sådan utsträckning att jag t.o.m. väljer viner med beaktande av hur väl de passar med vatten). Förekomsten av vatten i livsmedel är absolut nödvändig - försök bara äta litet frystorkad mat (eller ens vanligt torkad, där det ofta finns kvar mer än en liten gnutta H2O), inte gott och inte mår du bra av det heller.

Jag tycker om både hav och floder. Och varför inte kanaler och svandammar. Vatten i form av is och snö är också trevligt. Jag inhalerar gärna litet vattenånga, och trivs bäst i en luftfuktighet över 50%. Att röra sig i naturliga vattendrag och njuta av vågor eller flöde kan vara en otrolig njutning.
Jag gillar också egentligen regnväder, men kan inte tåla att få regn i ansiktet. Då är en snöstorm att föredra.


Men vatten utvärtes i hemmiljö, nej. Bara nej.
Det känns, rent sensoriskt, övervägande obehagligt. Och också när det råkar kännas behagligt en kort stund (som idag då tanken på ett bad uppstod och senare de där 2-3 första minuterna i badet), så leder det nästan alltid till ett obehag senare. Det är nu ca 45 minuter sedan jag steg ur badet, och fortfarande är någon hårtest i nacken litet blöt, och jag torkade min ena fot slarvigt,  så nu är strumpan också fuktig och obehaglig, och min hud är torr, så jag borde smörja in mig med något (fuktighetskrämer; en annan sak som jag i huvudsak tycker att är mest obehaglig - påträngande dofter, slibbiga konsistenser och ett jävla jobb för en alldeles för fördröjd belöning).

Vad är felet?
Är de skruttiga fingertopparna kanske en ledtråd? Skulle jag plötsligt gilla att diska och bada och tvätta tänderna om jag kunde göra det i precis lagom salt vatten?
Eller är jag helt enkelt så långt från urhavet att allt vatten i flytande form (se luftfuktighet, ånga och snöstorm) är något jag helt enkelt har en instinktiv aversion mot? Är jag ett steg i evolutionen ut ur oceanen?