Läste idag på Rigmor Robèrts och Marianne Ahrnes blog
Catrine och syndabockarna ett långt, mycket tankvärt inlägg,
Tokerier från bussiga, begåvade människor.
Helt bortsett från den intressanta inblicken i stämningar och aktörer runt DaCosta-fallet, ger beskrivningen mycket att fundera över när det gäller vad som är galenskap i snäv psykiatrisk bemärkelse.
Det Robért beskriver är ingalunda tankestörda schizofrena, maniker i psykos, paranoida dementa eller hjärnskadade med psykiatriska symptom. Det är helt vanliga, välfungerande människor.
Hennes beskrivning av den absurda jakten på internet efter gömda budskap från det skrämmande sadistiskt perversa nätverket av mäktiga styckmördare är sådan att en person med en "tung" diagnos i ryggsäcken omedelbart skulle få sina mediciner översedda om h*n ens föreslog hälften av de tokerier sageskvinnan här förklarar.
Men den här människan är annars "bussig och begåvad", välfungerande, får man förmoda.
En intressant sak här, och där skillnaden mot folk med diagnoser blir tydlig, är att det bland "officiellt tokiga" är vanligt att just dessa tankemönster (paranoia, symboler som avslöjar hemligheter m.m.) ofta döljes för omgivningen så länge det bara är möjligt. Min erfarenhet är att folk som glidit såhär långt ner i störda tankar, men ännu är orienterade i tid och rum, märkligt nog fortfarande är ganska så känsliga för skepticism, och väldigt snabbt modifierar eller skämtar bort galenskapen när den inte vinner gehör. (Vilket ju är ett påfallande rationellt beteende - dessa idéer ger ju sällan bekräftelse av omvärlden, och snarare så leder de till tråkiga saker.)
Men här ser vi vad som händer när idéer av den här typen bejakas av omgivningen, de växer och förstärks. Det intressanta här är att dessa galenskaper
inte verkar eskalera utanför sitt begränsade område - personerna verkar alltså förbli annars helt fungerande.
När det gäller den grupp där jag råkat se den här typens tankestörningar mest, bipolära med tendens till mani, så är ju inte detta fallet. Eller i alla fall har jag tolkat det så; sett paranoia och överdrivet intresse för symboler som grava tecken på att sjukdomen är i ett allvarligt, accelererande stadium.
Kanske det är så. Eller kanske "galenskaper", så länge de inte leder till handling, inte egentligen alls hör ihop med allmän funktionsförmåga. Man kan också fråga sig om det kanske är så att det är just bekräftelsen av dessa snurriga tankar som gör dem ofarliga - när det gäller demens läser man ju ofta rådet att
inte börja käbbla med den dementa om vanföreställningar, eftersom det bara oroar och kan utlösa än värre förvirringstillstånd, utan istället antingen ignorera, avleda eller t.o.m. försöka använda vanföreställningen till något positivt. Kanske det är på samma sätt i det här fallet - dessa "galningar" är fortfarande arbetsföra och klarar sig i sin vardag därför att de funnit bekräftelse hos varandra?
En annan aspekt är om man skall se dylika tankestörningar som symptom på något annat, eller som en patologi i sig själv. Kanske är det så att väldigt likartade symptom kan ha helt olika underliggande orsaker, och därmed också utveckla sig åt helt olika håll också om bemötandet är precis det samma? Omöjligt att veta - vad är reaktion, vad är progression? Om du käbblar med stråltanten och hon blir än mer förvirrad, är det hennes demens som framskridit eller är det helt enkelt en reaktion på ditt käbbel? Om du håller med manikern och hans funktionsförmåga deteriorerar, är det sjukdomen som flammar högre eller är det för att du uppmuntrat hans sjuka tankemönster?
Kanske det intressantaste i detta ändå är att en så knäpp tankestörning som den Robèrt beskriver kan existera paralellt med att individerna ändå fungerar helt adekvat. När det gäller dementa (och hjärnskadade) verkar det ju finnas en medvetenhet om detta, en idé om att man kan uppmuntra den "friska" delen av hjärnan. Kanske detta synsätt också skulle behövas, i högre grad än nu i alla fall, på den "vanliga" psykiatrins område?
