För lat...

... för att posta här. Allra minst foton. Som borde organiseras, laddas upp, märkas etc.

Men på min engelskspråkiga blog har jag kopierat in några slarviga texter om centraleuropeiskt kaffe resp. öl. Kommer antagligen mer där anefter som jag pladdrar mina osynliga bekanta till döds i diverse forum.

Lublin!

Två saker i Lublin:

Hotel/Pensjonat/Vad-Det-Nu-Är Relax
Hyfsat bra frukost. Lugnt läge. Småttiga rum, men badkar. Fin trädgård. Närapå förmånligt. Och WIFI!

Restaurant Magia
Perfekt mat. Hög klass på personalen. Trevligt läge. Inte billigt, men totalt prisvärt.

Snart hemma!

Lublin. Också här regnar, och inte är det så varmt heller.

"Civilisationen" efter Ukraina var Dedinky i Slovakien, liten turistort söder om nationalparken Slovakiska Paradiset.

Inte för att Ukraina nu var så ociviliserat. Inte alls. Men man blev trött i hjärnan av de kyrilliska bokstäverna. Kreditkort funkade mer eller mindre aldrig, oberoende av vad det stod i guideböcker eller reklamblad. På det hela taget var det litet "Tallinn anno 1994" över det vi såg av landet. T.o.m. "Vana Tallinn" serverades på närapå alla restauranger!

Foto från Zamosc

Zamosc
Originally uploaded by Aspsusa

Den vackra (närapå komiska) rådhustrappan i Zamosc, Polen.

Lviv - Lvov/Lwow - Lemberg - Leopolis

Underbar stad. Men stor - kring 800 000 invånare. Här kunde man vandra omkring i veckor och bara titta på hus - från barock till jugend till ett och annat riktigt snyggt nybyggt bankpalats.

Männen har påfallande ofta handväskor, och ses påfallande ofta sitta och äta bakelser på café. Det är macho-kultur, det! (Kafé och framför allt bakelse- och pralin-kulturen  var en stor överraskning. Har idag firat C's födelsedag med att avnjuta Mexico resp. Zambia kaffe på det oerhört snoffsiga "Svit Kavy" (Kaffe-världen", ungefär).)
Så där i allmänhet är folk påfallande vänliga och glada.

Vi är fortfarande litet dimmiga på vad gäller följande anhalt. Har inhandlat en hel del kartor, men inte riktigt bestämt oss. 

Ukrainskan är påfallande lik polskan i alla små-ord (tack, räkning, bra etc), men de kyrilliska bokstäverna gör en trött i hjärnan. 

Inte riktigt tagit några bra bilder än. Och inte laddat upp nåt än (just tömt ett kort). Men kanske senare.

I Zamosc

Resan började inte så bra. Tidigt på morgonen på söndag försökte jag synca/backa upp min telefon. Har inte gjort det ordentligt på två år eller så. Den fick totalt hepuli och fastnade i en reset-boot-loop. "System reset" hjälpte inte - för då funkar inte telefonen förrän efter en "soft reset", och en soft reset fick maskinen att bli tokig igen. Men en "hard reset" funkade - tyvärr försvann också alla mina inställningar, anteckningar, installerade program med mera samtidigt. Så resan började under litet panikartade former. Märkligt nog verkar det som om C, inte jag, är den som skulle ha glömt viktiga saker hemma (sådär som en jacka...).

Det var två låååånga dagar i bil. Övernattningstället i Litauen skulle förtjäna sin egen artikel. Som tur är var vädret varken speciellt hett eller speciellt regnigt.

Zamosc är lika vackert som vi kom ihåg. Kanske i ännu bättre skick, barockbyggnaderna ännu mer karamellfärgade än för 5 år sedan.

Hotellet precis som vi minndes det, tror nästan vi har precis samma rum som då. Slitet, litet galna färgval, plastpalm i hörnet - men allt nödvändigt finns. Rummet är högt och stort, väggarna tjocka och vattnet hett (också om duschtrycket är uselt). Frukosten helt ok.

Och att hitta öppen wifi är ju bara för bra! Försökte igår (när vi just kommit, innan vi gick ut och delade på en ypperlig spenat-pizza) kväll få kontakt med det medelst C's gamla Palm, men det ville sig inte alls. Men min trogna gamla compaq klarar det med galans.

Rese-blogg? Vi får se

Imorgon alltså avresa med Eckerölinjen till Tallinn och sedan vidare ner till Litauen. Sedan en mördande lång sträcka enda till Zamosc i syd-östra Polen. Sedan Lviv/Lvov/Lemberg. Sedan frågetecken.

Inget packat ännu. En hel del tekniska frågetecken (vad var nu adressen för att posta per mail här? Är min kamera-akku laddare sönder eller inte?) som borde redas ut. Stressssssss.

Kök nästa vecka? Och service-gnäll.

Orsaken till läckan hittades aldrig.
Men just nu ser det ut som om vi skulle få tillbaka köket nästa vecka! Taket är nästan färdigt, skall målas imorgon & fredag. Tapeterna upp och en elektriker för att titta på lamp-uttagen på måndag!

Att välja tapeter var en plåga. Tapetmodet just nu är STORA mönster, och starka eller bisarrt murriga färger. Mycket guld, mörkt vinrött, svart och mörkbrunt. Huuuuuga. Enkla, småmönstrade diskreta kökstapeter? Hah. Litet lekte vi med tanken på en krämfärgad tapet med medelstora, vinröda hönor. Eller den med små olivträd i krukor. De hemskheter vi hittade i "vanliga" kollektioner (hönorna & oliverna var båda i en speciell "köks-kollektion") tål inte att beskrivas.
Just nu är det goda tider för den som vill tapetsera sin lägenhet som en blandning av överdriven 1800-tals bordell och extrem 60-tals Bond-film.

Det absolut värsta var att titta på provböcker på Stockmanns. Oceaner av dem, och tyger och tapeter helt huller om buller, sådär lätt organiserade efter designer. Helt förfärligt. Jag förstår varför heminredare har betalt.

Att besöka Stockmanns tyg&tapet avdelning var också en upplevelse i dålig service - den där typens dåliga service där ingenting egentligen är FEL, det är bara slarvigt och man blir på dåligt humör. Efter att ha jobbat i butik, men egentligen redan efter att ha stått bakom bardisken på nation, kan jag inte sluta förundra mig över hur det kommer sig att så många i serviceyrken inte ens fått en halvtimmes liten föreläsning om de där små knepen som gör kunderna mer benägna att a)köpa något, och b)berätta för vänner & bekanta att "butik/café X är ett bra ställe".

Det enklaste av det enkla: Fastän du är upptagen av en annan kund, fastän det finns ett kölapps-system, visa TYDLIGT (ögonkontakt, t.ex., gester och/eller en nickning är också bra) att du noterat kunderna som väntar på din uppmärksamhet. Det tar typ en halv till två sekunder.
Speciellt i ett land som Finland, där folk ogärna ber om råd eller kommunicerar med främlingar är det livsviktigt för din försäljning att du (diskret) uppmärksammar att en kund vill ha din uppmärksamhet. Att ignorera kunden som står två meter ifrån dig och ser vilsen ut är INTE effektiv service eller försäljningsarbete.

Speciellt när det gäller försäljning av dyrare grejer, som lyx-tapeter eller konstnärsfärg. När folk har i planerna att lägga ner stora pengar på något behöver de känna att de har gjort ett bra val, de behöver känna sig sedda.
När du köper en yoghurt för 50 cent bryr du dig inte så mycket om ifall just den yoghurten som du valde är den bästa, ger den bästa valutan för pengarna och allmänt är ett gott kök köp [Edit: hmm, jag är visst ganska köks-fixerad just nu :-)]. Är du ifärd med att spendera femtio till hundratals euro vill du inte känna dig lurad, ignorerad eller utnyttjad. Och visste du redan exakt vilka färger eller tapeter du tänkte investera i så stod du knappast i butiken och såg rådvill ut, då hade du redan beställt varorna per nät eller telefon. Så snorkiga expediter är dåliga försäljare. Intresserade och kunniga expediter är goda försäljare.

Och också om expeditens intresse, kunskap och sociala-professionella färdigheter blir viktigare och viktigare ju dyrare varan blir, är de inte oviktiga i en del försäljningsituationer där varorna är, absolut sett, billiga. Barer och kaféer är typ exempel.
Jag är knappast den enda människan som travat upp till en bardisk och känt mig litet osäker på vad jag vill ha. Och gått därifrån med en slät kopp te på grund av att människan bakom disken haft en så dålig dag att jag bara ville bort från hans/hennes närhet så fort som möjligt. Istället för ett glas intressant vin, en drink, ett speciellt öl, kanske en pastej eller pirog...

Ofta när vi reser och stöter på helt horribla bartendrar/servitriser på Stockholms- eller Tallinnbåtar (av någon anledning har de allra värsta exemplena på sista tiden varit på halvtomma Tallink/Siljabåtar) funderar C på hur mycket man kunde öka deras försäljning bara genom några enkla rationaliseringar i arbetssättet och en attitydförändring / skolning av personalen.

Det kan vara ROLIGT att betjäna folk! När det är som bäst är det kreativ problemlösning i snabbt tempo, med genast synliga resultat. Det *är* tungt, men det är också väldigt givande.
Man kan bara inte närma sig jobbet på samma sätt som man skulle närma sig lager-hantering, städning eller byråkratisk blankettsortering.

Hmm. Om jag hade mindre självkritik och mer energi borde jag nog bli en av de där superdyra marknadsförings/försäljningkonsulterna. När man väl börjar *tänka* på vad som fungerar och inte fungerar i olika försäljningsituationer är det så man blir matt av alla korkade misstag man ser omkring sig.

Det där med ögonkontakt...

Blev inspirerad av ett inlägg på bloggen Spiro Spero att skriva något om ögonkontakt.
Denna sociala konvention, som - trots att det inte är ett diagnostiskt kriterium öht - så många Aspien på nätet, i synnerhet de från USA, har så många horror-stories om.

Själv har jag inte någonsin tyckt att det nu är så besvärligt.
När jag är i NT emulations mode så är det nu bara ett av många nonverbala kommunikationsverktyg.
Men, precis som Spero, visst har jag märkt att det kräver den där lilla extra skärpan att använda det och samtidigt verkligen uppfatta vad som sägs.

Jag var faktiskt en god bit över tjugo innan det gick upp för mig att ögonkontakt för många inte är (totalt) inlärd social konvention, sådär som att hälsa genom att ta i hand eller äta med kniv och gaffel är det.

Kanske jag inte haft några stora problem med det mycket på grund av att min mamma var klok nog att lära mig om konventionerna om ögonkontakt just som om det var vilken som helst social, kulturellt bunden, konvention? Med hänvisningar till Konrad Lorenz, och fina exempel om hur central-europeisk etikett vis-a-vis ögonkontakt skiljde/skiljer sig från Preussisk etikett. (Preussen: artigt att stint stirra rakt på den som talar - Wien: artigt att lägga huvudet på sne och s.a.s. ge talaren ditt öra)

Jag har också ett svagt minne av att de få gånger någon lärare i skolan nämnde något om ögonkontakt så var de i formuleringar som "titta på mig emellanåt, jag behöver kunna se att du följer med" - alltså en klar och förståelig begäran om en signal. Inget ologiskt eller svårt i det.
Långt ifrån de hemska historier som folk som upprepade gånger blivit "klappade" på axeln eller knät, sprutade med vatten m.m., som påminnelse för att upprätthålla konstant ögonkontakt i intensiv "terapi" talar om. Eller ännu värre: de där "drillad säl" metoderna där det lilla AC-barnet får godis för varje 5 sekunder av ögonkontakt, Helt utan förklaring av vad ögonkontakt egentligen är bra för.

Jag fick istället idén om att mycket långvarig obruten ögonkontakt är något fånigt och lustigt förstärkt av många sessioner av leken "steka fisk" (två personer stirrar stint på varann och så ser man vem som skrattar först).

Spiro skriver i en kommentar att hon brukar "stirra ner i golvet, eller bakom personen". Det där att löst fästa blicken snett bakom/förbi människan jag talar med är vad jag har märkt att jag tenderar att göra själv (om jag inte har "Stora NT-emulatorn" påslagen 100%). Men tackvare smarta föräldrar och lärare så kallar jag det att "lyssna aktivt på centraleuropeiskt vis" :-).

Efter att jag upptäckt Aspien i mig har jag stegvis lättat på mina egna förväntningar vad gäller ögonkontakt. Nu så till den grad att en korrigering tillbaka närmare NT-stil skulle vara bra - upptäcker ofta att jag inte alls lagt märke till vilken snabbköpskassa jag haft att göra med! Helt enkelt för att jag hållit dem så perifert i mitt synfält. Vilket inte alls är nödvändigt en vanlig, icke över-stressad dag.

Fick just höra

av vår söta gårdskarl (som glömt ett par ämbar hos oss) att mer eller mindre allt som kan göras för att lokalisera läckan redan är gjort. Verkar förbli ett mysterium.
Han var också snäll och ringde upp den "tekniska disponenten" för att fråga om hur tidtabellen ser ut för att få ett nytt tak. Svaret var "snarast". "Vad det nu sedan betyder i byggnadsbranschen..." - jag gillar vår gårdskarl!

Så det finns ett litet hopp om att vi har vårt kök tillbaka inom sådär en månad eller så. Bra! Jag vill ha biff! Och gratäng. Och själv-kokad soppa. Och pasta. Och kokt ägg.

Börjar längta efter pasta och stekt ägg...

Visst klarar man sig bra utan spis och ugn, men nu märker jag att mina ögon ofelbart dras till sånt som pasta och biffar när jag går i butiker. För att inte tala om intressanta risblandningar och påsar med torkade sopp-ingredienser. Och läckra Dr Oetker pizzor!
Å andra sidan är det trevligt att med gott (eller åtminstobe godare) samvete kunna köpa allehanda dyr(are) mikro portioner och grekiska konserver.

Inget nytt att rapportera om läckan heller. Inte hittad än. Vissa rör undersökta med kameror och jox, men de var i så dåligt skick att man inte säkert kunde utesluta dem. Litet vatten hällt i dem läckte inte heller ut i vårt kök. Tror att nästa fas är att testa med större mängder vatten. Och att riva upp grannens golv ordentligt ovanför oss.

Jag har litet funderat på att samla ihop diverse saker jag skrivit i olika forum om aspighet och bipolär depression och posta dem på min engelska blog. Emellanåt när jag kommer igång så kan jag ju nog häva ur mig text, och det kanske vore en idé att samla allt någotsånär vettigt på ett ställe.

Mysteriet tätnar

Vi har varmvatten! Hurraaaaa!

Ikväll är det dags för sköna bad med oljor, salt och skum (kanske inte allt på en gång, dock - skummet skulle antagligen bryta ner oljan).

Men mysteriet tätnar. Vattnet kopplades på, och - det lyssnades noga med avancerade apparater, och - och - inget vatten någonstans där det inte skall vara!

Vilket ju i sig var trevligt, men också oroväckande. Tanken på en stor reservoar någonstans i husets bärande konstruktioner som sakta fylls (nu hade ju varmvattnet som läckte varit avstängt to fm - ti, dvs närapå fem dygn) för att sedan börja rinna över är ju inte det minsta trevlig.

Detektivarbetet lär fortsätta.

Vårt kökstak är för farligt

... för att knacka ner helt och hållet. Inte bara stockar, utan också udda stålbalkar och i ett hörn något murat tegel/valvartat. Experten tog en titt och konstaterade att läckan nog måste jagas uppifrån i alla fall. Stackars grannar.

Ja - läckan från förra torsdagen är alltså ännu inte lokaliserad! I morgon kommer en gubbe med något slags avancerad lyssnings-anordning, och hoppet är att man genom att vrida på vattnet skall kunna hitta var ungefär rören går, och var det läcker. Så man bara behöver öppna grannarnas golv just där.

Maskinellt undertryck är annars ganska coolt.

Att tvätta hår...

... i minimal lavoar är inte så lätt, rapporterade Mannen.
Han ansåg att jag med mitt långa hår inte ens skall tänka på att försöka.

Tillsvidare är avsaknaden av varmt vatten i badrummet det värsta - förhoppningsvis är det över på måndag när (om? Nej, den tanken är för hemsk) de hittat läckan. Näst mest irriterande är avsaknaden av diskmaskin - isynnerhet som den ju egentligen skulle gå att använda, om den inte var inplastad!

Jag förutspår att jag kommer att sakna ugn mera än spis - dels för att vår ugn faktiskt är ganska så bra, och dels därför att det finns mängder med saker där man kan ersätta kokning eller stekning med ugn i någon form. En super-duper kombinations grill-ugn-mikro skulle sitta fint just nu.

En annan sak, kanske inte det första man tänker på, är att avsaknaden av en hyfsad slubba (=slaskhink, roskis, sop-påse-ställning?) är meget irriterande redan nu. Inhandling av en sådan står högt på listan. Med lock. Helst utan pedal. Billig. Hmm - nog ännu ett av de där fallen av att två av tre är möjliga.
Jag kunde skriva ett långt gnäll om hur vansinnigt det är att alla lock-försedda sophinkar är utrustade med lama pedalmekanismer. Alternativen brukar vara behållare ämnade för smutstvätt. Som i sin tur igen nästan aldrig har tättslutande lock.

Det regnar in in köket!

Nej, inte genom ett öppet fönster. Och egentligen inte regn eller snö heller.

Ljummet vatten ur ett oanvänt lamp-uttag i taket. Drip, drop. Längs med väggen ett par meter därifrån, drip, drop från dörrkarmen.
Medan gårdskarl uppringes och kläder påklädes i rask takt ökar drip-droppet till en liten rinnande flod.

De följande 7-8 timmarna besöks vårt kök av inalles 8 personer. Stora bitar av taket borras, sågas och hamras i bitar.
Den totala vattenmängden som når ända till golvet är sådär kring 20 liter. Omöjligt att uppskatta mängden i blöt isoleringsmassa som rivs loss och bärs ut i sopsäckar.

Läckan är ännu inte lokaliserad - annat än att det inte är någon av kallvatten-stigarna.

Vardagsfysik

Gick till butiken med fyra tomma vichy-flaskor i korgen. Två av dem av den där nya, tunna sorten. 
Inomhus var det kanske +25 grader, ute ca -0. Halvvägs genom parken (dvs ca 1-2 minuter från ytterdörren) börjar jag höra hur de här nya flaskorna knastrar och jämrar sig. Märkligt, jag tittar ner i korgen. Och märker att de två tomma tunnplastiga flaskorna bucklat till sig en smula. Skruvar up korkarna för att släppa in mera luft, och funderar på vilken fantastisk illustration detta är om temperatur och gasers volym.

Ännu mer att läsa

Snubblade över en potentiellt mycket intressant sajt: Project Syndicate. Ett samarbetsprojekt mellan "kvalitetstidningar" för essäer och debattartiklar. Och allt (eller det mesta) verkar finnas fritt tillgängligt på nätet också. Så nästa gång någon talar om en artikel av något internationellt högdjur publicerad i Hesari, så är det troligt att samma artikel går att hitta på Project Syndicate. (Finska medlemmar är enbart Hesari och Taloussanomat - hallå?! Var det inte så att de lade ner hela tidningen? Ups, ursäkta, jag menar förstås "Som första finländska tidningen övergick till web-publicering"....)

Har inte hunnit bekanta mig grundligt med urvalet av artiklar än. Som sagt så snubblade jag in här helt av misstag, kollade upp Lysenko på wikipedia (och förstår faktiskt fortfarande inte på vilket sätt han var något annat än en teknokratisk Lamarck), hittade en hänvisning till någon bok av Roy Medvedev (knappast släkt med inkommande presidenten), kom ihåg att jag uppskattat hans bok om "Post soviet Russia" el.dyl., var förvånad att han hade en egen wikipedia sida, och förtjust över att hitta länk till nyare essäer av honom. Som alltså finns på Project Syndicate.

Ho-humm-hmmm

När man tappar vanan att skriva så är det så svårt att hitta tillbaka till den.
När man har en idé att skriva om ligger man i badet eller schavar omkring på stan.
När man väl sätter sig ner för att skriva minns man ingen av alla de idéer som flugit omkring i ens huvud den senaste tiden. Inte ens de senaste timmarna.

Det var nånting om marknadsföring tror jag. Eller mat. Eller ett nytt mode-ord, som jag faktiskt råkar gilla (konceptualisering). Och som vanligt något om bloggande-ämneshantering-etikettering-flödesscheman. Och en hel del om pc vs mac.

Nå, inte ha för höga ambitioner här. Utan eh-hmm-tja postande så lär aldrig mer intressanta inlägg bli skrivna.

Mera mat!

Inspirerad av Kokos senaste kommentar tänkte jag beskriva mitt senaste experiment.

Mat är relevant, jag kanske borde blogga om mitt senaste snabbmatsrecept: en korv Pirkka-morotspuré, en tetra tomatkross (eller ännu hellre salsasås, eller varför inte nån färdig tomatröra), en burk kidneybönor, vatten och kryddor. Bl.a. spiskummin&chilisås. Koka upp, puttra en stund, och imponera på din omgivning :-p

Ditt senaste snabbmatsrecept låter ganska mycket som mitt senaste, med undantag för morotspuréen (men det är ju faktiskt en idé, om den funkar bra som tillägg i allehanda röror så borde man kanske hamstra på sig litet av den nu när det torde finnas tillgång).

Min senaste röra var ett försök att återskapa en tunisisk rätt, Oija, men blev litet tvärtom.
Jag var inspirerad av Wotkins' lammkorv, som till kryddningen en liten smula påminner om Merguez. 
Den tunisiska tomatröran Oija serveras nämligen ofta med just Merguez.

Det mest specialla med Ojja, åtminstone för mig som inte precis är en så avancerad kock, är att den serveras med ett (eller fler) förlorade ägg i. Alternativt äggröra-liknande surpriser gömda under all tomat.

Förlagan är alltså en tomatröra, som nog är kryddad men inte speciellt stark, trots ett stänk harissa och en hel del vitlök. Den tunisiska Merguezen är däremot ganska stark. Så min tanke var att kompensera den svaga finska korven med litet eldigare röra...

Eftersom mitt minne av Ojja var av en ganska fruktig röra, men jag hatar att skära grönsaker, började jag med att slänga en påse frusen hackad lök i en stor gryta tillsammans med en hel del olja. Och några halverade vitlöksklyftor.
Under tiden fräste jag korven i små bitar i en stekpanna. Och försökte mig på att ge den litet mer sting genom att strö litet spiskummin och grön tabasco över den. Efter att ha smakat på resultatet konstaterade jag att den fortfarandde var allt annat än stark...

När löken var så där lagom mjuk hällde jag på en burk Pirkka tomat-chili sås (den enda av de billiga Pirkka såserna som i mitt tycke är verkligt användbar) och en burk krossade tomater. Spädde på med litet vatten.
Sedan en hel tesked Harissa ur min lilla burk. Sedan i med den stekta korven.
Och allting blir ju bättre med litet mild, grön Tabasco. Och så råkade jag snubbla över en mini-burk som jag hällt olivolja och torkade vitlöksflingor i (för sambons pizza-njutning) - i med den också!

Det blev med andra ord en verklig dunder sås/stuvning. Som var direkt svår att äta som sådan. Däremot helt möjlig, om en fortfarande en utmaning för vänner av mjäk-mat som jag, med förlorade ägg i.

Äggen, ja. Vad jag gjorde var att flytta över en mindre mängd röra (motsvarande två portioner eller så) i en mindre kastrull och sedan knäcka äggen i det. Jag kan berätta att nästa gång skall jag vara mer tålmodig än nu och låta all vita stelna helt. Sambon däremot gillade det med "lättförlorade" ägg. Något i Ojja-röran måste fungera som ättika eller nåt, för äggen hölls väldigt intakta under hela kokningen. Har man bråttom kanske man borde söndra äggen och röra om litet, så det blir mera "äggröra kokt i lag" över det hela.
Jag antar att om man vill servera det riktigt vackert borde man separare vitorna från gulorna, eller använda ett par extra gulor som man vackert placerar ovanpå till sist. Men inte alls nödvändigt - det är riktigt roligt att hitta gulan under all tomaten.

Ursäkter, ursäkter

Jo, jag vet, jag har inte plitat ner något här sedan förra månaden. Och har knappast ens haft några idéer som inte blivit av. Märkligt. Måste vara de atmosfäriska förhållandena (=inget solljus), pre-jul oföretagsamheten, kaamos-depressionen.

Men idag lyckades jag i alla fall, inspirerad av en diskussion på TableTalk, komma mig för att skriva en lång och pladdrig post om kaffe på min engelska blog.

Alltid något.
Intressant nog märker jag att min förra riktiga post på den bloggen också handlade om mat (däremellan rymdes en kort-kort med länk till den här söta videon). Kanske min första blog för flera år sedan på My Opera, som var uttalat mat-fokuserad kanske var mer träffande för vad jag tenderar att fundera på än jag själv ens anade?

Det enastående Sverige...

... är som vanligt sig själv nog och allt utom dess gränser är "utland". Verkar det i alla fall som på bloggkartan.se. Eller kanske inte riktigt, på klicka-här kartan (vad jag avskyr klicka-här-kartor på väven utan korresponderande kategorier!) är "Utlandet" placerat nånstans söderom Köpenhamn, men innehåller separata kategorier för 26 länder.

Kategorier med relativt till mycket få bloggar. Vilket inte direkt är förvånande - de första tre fyra gångerna jag tittade på sidan sökte jag förgäves efter en "utanför Sverige" kategori (eller ännu hellre karta). Och hittade den först efter att ha skrivit in "Finland" i sökfältet. (Icke helt förvånande toppas listan av icke-Sverige baserade svenska bloggar av Finland (följt av USA, England och Thailand).)

Här skulle kanske vara plats att skriva något om den svenska insulariteten. Men istället för långa funderingar om hur moder Svea från att ha varit en Europeisk aktör väl medveten om sin geografiska omgivning omvandlats till en allenastående ideologisk konstruktion vars historia börjar sisådär på tjugo-trettiotalet, väljer jag idag att anta att konstruktörerna av bloggkartan.se inte haft tid och resurser att konstruera världs- eller Nordenkartor.

Varför folk har lampor i fönstren

Fler än en gång har jag irriterat förundrat mig över varför så många människor placerar små töntiga bordslampor i fönstren. Ofta i par dessutom. Och i värsta fall identiska par i flera fönster, så det ser ut som något slags institutionell 6 december eklärering året om.

Pyh!, har jag tänkt, fåniga typer som inreder för att följa grannens/sköna hems/avotakkas normer. Att ställa bordslampor i fönstren är ju helt meningslöst och opraktiskt. Hälften av ljust försvinner, de är i vägen när man vill öppna fönstret, och förresten är de där lamporna ofta fnuttiga små saker som tar max 25 watts lampett-lampor, och sedan gömmer dem bakom en skärm. Lika fånigt som juldekorationer på balkongen, men mindre roligt.

MEN, häromdagen gick det upp ett ljus för mig. Jag var på väg till butiken, sådär en halv-fem-tiden. Solen hade gått ner, och det höll snabbt på att bli mörkt. Jag tittade upp på husen på andra sidan parken och lade igen märke till de där fåniga lamporna.
De har ju en logisk funktion, för tusan! Några månader om året är dagen så kort att man sällan ser sina rum i naturlig belysning. Några månader om året är dagen så lång att man sällan tänder några lampor alls. De där lamporna i fönstren ger ju faktiskt ljus (om än alltför litet) från samma håll som dagsljus! Så folk som gillar att pyssla och ha sig med inredning etc behöver inte i samma mån fundera på att allt skall se vettigt ut i flera helt olika ljussättningar (nåjo... men i teorin).

Ett effektivare sätt skulle förstås vara att ha (starkare) riktade lampor i taket just ovanför fönstren, eller ännu hellre hängande i den översta tredje-femtedelen av fönstren. Hmmm.

Kapitel, notiser eller dagboksblad?

Det att jag inte skrivit dagligen här betyder inte att jag inte skulle ha tänkt på bloggen här, och på bloggande i allmänhet.

En tanke som återkommit relativt ofta är den om hur blogg-inlägg förhåller sig till varandra. Är de avsnitt ur samma text, en följetong? Eller är de mera som notiser eller artiklar i en tidskrift?
Eller är de något helt annat, ett slags meta-text i dialog med sig själv?

Hur mycket påverkas ett blogg-inlägg av tidigare inlägg i samma blogg?
Hur skiljer sig en blogg från en dagbok?

Och var går skiljelinjen mellan olika sorters bloggar? Vad skall man kalla fenomenet politiska eller debatterande bloggar? Ensaks-bloggar? Dagboks-bloggar? Kollektiva bloggar?
Vilken roll spelar blogg-portaler i hur enskilda bloggar utformas?  Vilka roller har bloggar utanför "blogosfären"? Hur överlappar olika blogosfärer varandra?

Mängder av frågor som egentligen inte kan ha några entydiga svar. "Blogg" och "bloggande" inbegriper åtminstone två helt olika betydelser: verktyget och den sociala konstruktionen. Och dessutom en stor, a-definierad sfär av betydelser som ligger någonstans emellan/bakom/utanför dessa definitioner, och inte lätt låter sig kategoriseras.

Om jag skriver en blogg om mina husdjur eller mina barn, eller vädret, eller utsikten från mitt fönster, är jag mycket nära en privat dagboksform. Men beroende på vem som läser min blogg, och i ännu högre utsträckning hur mycket - och på vilket sätt - jag själv deltar i nät-samfund kan bloggen bli till något annat.

Är bloggen den ultimata postmodernistiska texten?
Eller är det tvärtom? Gör den flytande strukturen och det att det är så lätt att kommentera och länka att blogg-inläggen snarare kunde betraktas som direkt anti-postmodernistiska? Det dödaste av död text.

För de mera sociala funktionerna större bloggar kan ha kan man också fråga sig om text-funktionen egentligen alls spelar någon större roll i förhållande till funktionen av utrymme.

7-10 dagar gör ingen vana

Åtminstone inte för mig. Litet på en vecka orkade jag använda google calendar för att anteckna hur jag sov, men sedan glömde jag bara bort det en dag och där var det.
Och google calendar var nu egentligen inte så bra för det; funkade opålitligt i Opera, inga möjligheter (som jag kunde hitta) att ändra färg på anteckning, deras standard uppslag (hur många dagar visas på en gång etc) passade mig inte riktigt, med mera.
Säkert ett utmärkt verktyg för att dela med sig till andra scheman av möten eller händelser, men inte ett bra verktyg för mig.

Inte för att jag är förvånad. Att skapa vanor har alltid varit väldigt svårt för mig. Det är mycket få saker jag gör automatiskt, och de få vanor som existerar på den där hel-automatiska nivån är mera bundna till platser eller till andra icke-automatiska vanor (den enda vanan jag kan komma på just nu är att jag plockar in saker i diskmaskinen medan mitt kaffevatten kokar när jag vaknat - och har jag bråttom och behöver göra något annat så...).

Att fixa med blogger är kul

Faktiskt så kul att man helt glömmer bort att man borde ha något att skriva om också. Kanske jag borde göra en regel för mig själv att inte göra några ändringar i mallen utan att också posta något helt blogger-orelaterat samtidigt. Typ en ändring, en post.