Denna sociala konvention, som - trots att det inte är ett diagnostiskt kriterium öht - så många Aspien på nätet, i synnerhet de från USA, har så många horror-stories om.
Själv har jag inte någonsin tyckt att det nu är så besvärligt.
När jag är i NT emulations mode så är det nu bara ett av många nonverbala kommunikationsverktyg.
Men, precis som Spero, visst har jag märkt att det kräver den där
Jag var faktiskt en god bit över tjugo innan det gick upp för mig att ögonkontakt för många inte är (totalt) inlärd social konvention, sådär som att hälsa genom att ta i hand eller äta med kniv och gaffel är det.
Kanske jag inte haft några stora problem med det mycket på grund av att min mamma var klok nog att lära mig om konventionerna om ögonkontakt just som om det var vilken som helst social, kulturellt bunden, konvention? Med hänvisningar till Konrad Lorenz, och fina exempel om hur central-europeisk etikett vis-a-vis ögonkontakt skiljde/skiljer sig från Preussisk etikett. (Preussen: artigt att stint stirra rakt på den som talar - Wien: artigt att lägga huvudet på sne och s.a.s. ge talaren ditt öra)
Jag har också ett svagt minne av att de få gånger någon lärare i skolan nämnde något om ögonkontakt så var de i formuleringar som "titta på mig emellanåt, jag behöver kunna se att du följer med" - alltså en klar och förståelig begäran om en signal. Inget ologiskt eller svårt i det.
Långt ifrån de hemska historier som folk som upprepade gånger blivit "klappade" på axeln eller knät, sprutade med vatten m.m., som påminnelse för att upprätthålla konstant ögonkontakt i intensiv "terapi" talar om. Eller ännu värre: de där "drillad säl" metoderna där det lilla AC-barnet får godis för varje 5 sekunder av ögonkontakt, Helt utan förklaring av vad ögonkontakt egentligen är bra för.
Jag fick istället idén om att mycket långvarig obruten ögonkontakt är något fånigt och lustigt förstärkt av många sessioner av leken "steka fisk" (två personer stirrar stint på varann och så ser man vem som skrattar först).
Spiro skriver i en kommentar att hon brukar "stirra ner i golvet, eller bakom personen". Det där att löst fästa blicken snett bakom/förbi människan jag talar med är vad jag har märkt att jag tenderar att göra själv (om jag inte har "Stora NT-emulatorn" påslagen 100%). Men tackvare smarta föräldrar och lärare så kallar jag det att "lyssna aktivt på centraleuropeiskt vis" :-).
Efter att jag upptäckt Aspien i mig har jag stegvis lättat på mina egna förväntningar vad gäller ögonkontakt. Nu så till den grad att en korrigering tillbaka närmare NT-stil skulle vara bra - upptäcker ofta att jag inte alls lagt märke till vilken snabbköpskassa jag haft att göra med! Helt enkelt för att jag hållit dem så perifert i mitt synfält. Vilket inte alls är nödvändigt en vanlig, icke över-stressad dag.
3 comments:
Äntligen känner jag mig tillräckligt trygg att våga kommentera hos andra. :)
Bloggkommentarsvar: Känner väl igen det. Jag hade en mindre städkatastrof innan jag insåg hur värdefulla rutiner var för mig. Och frångår jag mina städrutiner av någon anledning blir det inte städat förän nästa gång det är inplanerat. Det bara är så.
Behovet av ordning är för mig oerhört stort. Kan tänka mig att de som även har ADHD diagnos tillsammans med en AS diagnos måste vara oehört splittrade. Behovet av ordning och oförmågan att klara av det. :(
Jag har faktiskt rätt svårt att ta i hand för att hälsa också. Lixom det här evinnerliga kramandet i tid och otid. Undviker sådan kontakt om det är möjligt. Vilket givetvis ger bilden av mig som ouppfostrad ibland.
Du skriver att din mamma lärde dig vikten av ögonkontakt. Min mamma är NT och pappar troligtvis AS. Han undviker ögonkontakt medans mamma ser det som naturligt att se någon i ögonen. Tror inte det är något som aktivt lärts ut till mig. Jag tror nog inte någon egentligen har reflekterat över det när jag växte upp.
Intressant det du skriver om att ögonkontakt inte aktivt lärts ut, eller att någon ens verkar ha reflekterat över att lära ut "naturliga" saker till dig. Det var först när jag var 25+ och lärde känna andra Aspien (&föräldrar till dem) över nätet som det gick upp för mig att sånt som i mitt hem var normalt att barn behövde läras, inte var det hos alla.
De där icke-existerande reglerna för kramar och kindpussar kan vara ansträngande. Har krävt mycket "auto-kognitiv-terapi" för att inte vara ångestskapande - varför kan det inte finnas klara regler?!
Retorisk fråga, det där. Helt enkelt därför att det finns myriader av mikro-kulturer som är ganska så flytande. Jobbigt att alltid måsta avgöra om man tänker försöka följa strömmen (fejka) eller markera avstånd/annorlundaskap. Eller om energin (och hybrisen?) är på topp, t.o.m. kanske "ta kommandot".
Post a Comment