För lat...

... för att posta här. Allra minst foton. Som borde organiseras, laddas upp, märkas etc.

Men på min engelskspråkiga blog har jag kopierat in några slarviga texter om centraleuropeiskt kaffe resp. öl. Kommer antagligen mer där anefter som jag pladdrar mina osynliga bekanta till döds i diverse forum.

Lublin!

Två saker i Lublin:

Hotel/Pensjonat/Vad-Det-Nu-Är Relax
Hyfsat bra frukost. Lugnt läge. Småttiga rum, men badkar. Fin trädgård. Närapå förmånligt. Och WIFI!

Restaurant Magia
Perfekt mat. Hög klass på personalen. Trevligt läge. Inte billigt, men totalt prisvärt.

Snart hemma!

Lublin. Också här regnar, och inte är det så varmt heller.

"Civilisationen" efter Ukraina var Dedinky i Slovakien, liten turistort söder om nationalparken Slovakiska Paradiset.

Inte för att Ukraina nu var så ociviliserat. Inte alls. Men man blev trött i hjärnan av de kyrilliska bokstäverna. Kreditkort funkade mer eller mindre aldrig, oberoende av vad det stod i guideböcker eller reklamblad. På det hela taget var det litet "Tallinn anno 1994" över det vi såg av landet. T.o.m. "Vana Tallinn" serverades på närapå alla restauranger!

Foto från Zamosc

Zamosc
Originally uploaded by Aspsusa

Den vackra (närapå komiska) rådhustrappan i Zamosc, Polen.

Lviv - Lvov/Lwow - Lemberg - Leopolis

Underbar stad. Men stor - kring 800 000 invånare. Här kunde man vandra omkring i veckor och bara titta på hus - från barock till jugend till ett och annat riktigt snyggt nybyggt bankpalats.

Männen har påfallande ofta handväskor, och ses påfallande ofta sitta och äta bakelser på café. Det är macho-kultur, det! (Kafé och framför allt bakelse- och pralin-kulturen  var en stor överraskning. Har idag firat C's födelsedag med att avnjuta Mexico resp. Zambia kaffe på det oerhört snoffsiga "Svit Kavy" (Kaffe-världen", ungefär).)
Så där i allmänhet är folk påfallande vänliga och glada.

Vi är fortfarande litet dimmiga på vad gäller följande anhalt. Har inhandlat en hel del kartor, men inte riktigt bestämt oss. 

Ukrainskan är påfallande lik polskan i alla små-ord (tack, räkning, bra etc), men de kyrilliska bokstäverna gör en trött i hjärnan. 

Inte riktigt tagit några bra bilder än. Och inte laddat upp nåt än (just tömt ett kort). Men kanske senare.

I Zamosc

Resan började inte så bra. Tidigt på morgonen på söndag försökte jag synca/backa upp min telefon. Har inte gjort det ordentligt på två år eller så. Den fick totalt hepuli och fastnade i en reset-boot-loop. "System reset" hjälpte inte - för då funkar inte telefonen förrän efter en "soft reset", och en soft reset fick maskinen att bli tokig igen. Men en "hard reset" funkade - tyvärr försvann också alla mina inställningar, anteckningar, installerade program med mera samtidigt. Så resan började under litet panikartade former. Märkligt nog verkar det som om C, inte jag, är den som skulle ha glömt viktiga saker hemma (sådär som en jacka...).

Det var två låååånga dagar i bil. Övernattningstället i Litauen skulle förtjäna sin egen artikel. Som tur är var vädret varken speciellt hett eller speciellt regnigt.

Zamosc är lika vackert som vi kom ihåg. Kanske i ännu bättre skick, barockbyggnaderna ännu mer karamellfärgade än för 5 år sedan.

Hotellet precis som vi minndes det, tror nästan vi har precis samma rum som då. Slitet, litet galna färgval, plastpalm i hörnet - men allt nödvändigt finns. Rummet är högt och stort, väggarna tjocka och vattnet hett (också om duschtrycket är uselt). Frukosten helt ok.

Och att hitta öppen wifi är ju bara för bra! Försökte igår (när vi just kommit, innan vi gick ut och delade på en ypperlig spenat-pizza) kväll få kontakt med det medelst C's gamla Palm, men det ville sig inte alls. Men min trogna gamla compaq klarar det med galans.

Rese-blogg? Vi får se

Imorgon alltså avresa med Eckerölinjen till Tallinn och sedan vidare ner till Litauen. Sedan en mördande lång sträcka enda till Zamosc i syd-östra Polen. Sedan Lviv/Lvov/Lemberg. Sedan frågetecken.

Inget packat ännu. En hel del tekniska frågetecken (vad var nu adressen för att posta per mail här? Är min kamera-akku laddare sönder eller inte?) som borde redas ut. Stressssssss.

Kök nästa vecka? Och service-gnäll.

Orsaken till läckan hittades aldrig.
Men just nu ser det ut som om vi skulle få tillbaka köket nästa vecka! Taket är nästan färdigt, skall målas imorgon & fredag. Tapeterna upp och en elektriker för att titta på lamp-uttagen på måndag!

Att välja tapeter var en plåga. Tapetmodet just nu är STORA mönster, och starka eller bisarrt murriga färger. Mycket guld, mörkt vinrött, svart och mörkbrunt. Huuuuuga. Enkla, småmönstrade diskreta kökstapeter? Hah. Litet lekte vi med tanken på en krämfärgad tapet med medelstora, vinröda hönor. Eller den med små olivträd i krukor. De hemskheter vi hittade i "vanliga" kollektioner (hönorna & oliverna var båda i en speciell "köks-kollektion") tål inte att beskrivas.
Just nu är det goda tider för den som vill tapetsera sin lägenhet som en blandning av överdriven 1800-tals bordell och extrem 60-tals Bond-film.

Det absolut värsta var att titta på provböcker på Stockmanns. Oceaner av dem, och tyger och tapeter helt huller om buller, sådär lätt organiserade efter designer. Helt förfärligt. Jag förstår varför heminredare har betalt.

Att besöka Stockmanns tyg&tapet avdelning var också en upplevelse i dålig service - den där typens dåliga service där ingenting egentligen är FEL, det är bara slarvigt och man blir på dåligt humör. Efter att ha jobbat i butik, men egentligen redan efter att ha stått bakom bardisken på nation, kan jag inte sluta förundra mig över hur det kommer sig att så många i serviceyrken inte ens fått en halvtimmes liten föreläsning om de där små knepen som gör kunderna mer benägna att a)köpa något, och b)berätta för vänner & bekanta att "butik/café X är ett bra ställe".

Det enklaste av det enkla: Fastän du är upptagen av en annan kund, fastän det finns ett kölapps-system, visa TYDLIGT (ögonkontakt, t.ex., gester och/eller en nickning är också bra) att du noterat kunderna som väntar på din uppmärksamhet. Det tar typ en halv till två sekunder.
Speciellt i ett land som Finland, där folk ogärna ber om råd eller kommunicerar med främlingar är det livsviktigt för din försäljning att du (diskret) uppmärksammar att en kund vill ha din uppmärksamhet. Att ignorera kunden som står två meter ifrån dig och ser vilsen ut är INTE effektiv service eller försäljningsarbete.

Speciellt när det gäller försäljning av dyrare grejer, som lyx-tapeter eller konstnärsfärg. När folk har i planerna att lägga ner stora pengar på något behöver de känna att de har gjort ett bra val, de behöver känna sig sedda.
När du köper en yoghurt för 50 cent bryr du dig inte så mycket om ifall just den yoghurten som du valde är den bästa, ger den bästa valutan för pengarna och allmänt är ett gott kök köp [Edit: hmm, jag är visst ganska köks-fixerad just nu :-)]. Är du ifärd med att spendera femtio till hundratals euro vill du inte känna dig lurad, ignorerad eller utnyttjad. Och visste du redan exakt vilka färger eller tapeter du tänkte investera i så stod du knappast i butiken och såg rådvill ut, då hade du redan beställt varorna per nät eller telefon. Så snorkiga expediter är dåliga försäljare. Intresserade och kunniga expediter är goda försäljare.

Och också om expeditens intresse, kunskap och sociala-professionella färdigheter blir viktigare och viktigare ju dyrare varan blir, är de inte oviktiga i en del försäljningsituationer där varorna är, absolut sett, billiga. Barer och kaféer är typ exempel.
Jag är knappast den enda människan som travat upp till en bardisk och känt mig litet osäker på vad jag vill ha. Och gått därifrån med en slät kopp te på grund av att människan bakom disken haft en så dålig dag att jag bara ville bort från hans/hennes närhet så fort som möjligt. Istället för ett glas intressant vin, en drink, ett speciellt öl, kanske en pastej eller pirog...

Ofta när vi reser och stöter på helt horribla bartendrar/servitriser på Stockholms- eller Tallinnbåtar (av någon anledning har de allra värsta exemplena på sista tiden varit på halvtomma Tallink/Siljabåtar) funderar C på hur mycket man kunde öka deras försäljning bara genom några enkla rationaliseringar i arbetssättet och en attitydförändring / skolning av personalen.

Det kan vara ROLIGT att betjäna folk! När det är som bäst är det kreativ problemlösning i snabbt tempo, med genast synliga resultat. Det *är* tungt, men det är också väldigt givande.
Man kan bara inte närma sig jobbet på samma sätt som man skulle närma sig lager-hantering, städning eller byråkratisk blankettsortering.

Hmm. Om jag hade mindre självkritik och mer energi borde jag nog bli en av de där superdyra marknadsförings/försäljningkonsulterna. När man väl börjar *tänka* på vad som fungerar och inte fungerar i olika försäljningsituationer är det så man blir matt av alla korkade misstag man ser omkring sig.

Det där med ögonkontakt...

Blev inspirerad av ett inlägg på bloggen Spiro Spero att skriva något om ögonkontakt.
Denna sociala konvention, som - trots att det inte är ett diagnostiskt kriterium öht - så många Aspien på nätet, i synnerhet de från USA, har så många horror-stories om.

Själv har jag inte någonsin tyckt att det nu är så besvärligt.
När jag är i NT emulations mode så är det nu bara ett av många nonverbala kommunikationsverktyg.
Men, precis som Spero, visst har jag märkt att det kräver den där lilla extra skärpan att använda det och samtidigt verkligen uppfatta vad som sägs.

Jag var faktiskt en god bit över tjugo innan det gick upp för mig att ögonkontakt för många inte är (totalt) inlärd social konvention, sådär som att hälsa genom att ta i hand eller äta med kniv och gaffel är det.

Kanske jag inte haft några stora problem med det mycket på grund av att min mamma var klok nog att lära mig om konventionerna om ögonkontakt just som om det var vilken som helst social, kulturellt bunden, konvention? Med hänvisningar till Konrad Lorenz, och fina exempel om hur central-europeisk etikett vis-a-vis ögonkontakt skiljde/skiljer sig från Preussisk etikett. (Preussen: artigt att stint stirra rakt på den som talar - Wien: artigt att lägga huvudet på sne och s.a.s. ge talaren ditt öra)

Jag har också ett svagt minne av att de få gånger någon lärare i skolan nämnde något om ögonkontakt så var de i formuleringar som "titta på mig emellanåt, jag behöver kunna se att du följer med" - alltså en klar och förståelig begäran om en signal. Inget ologiskt eller svårt i det.
Långt ifrån de hemska historier som folk som upprepade gånger blivit "klappade" på axeln eller knät, sprutade med vatten m.m., som påminnelse för att upprätthålla konstant ögonkontakt i intensiv "terapi" talar om. Eller ännu värre: de där "drillad säl" metoderna där det lilla AC-barnet får godis för varje 5 sekunder av ögonkontakt, Helt utan förklaring av vad ögonkontakt egentligen är bra för.

Jag fick istället idén om att mycket långvarig obruten ögonkontakt är något fånigt och lustigt förstärkt av många sessioner av leken "steka fisk" (två personer stirrar stint på varann och så ser man vem som skrattar först).

Spiro skriver i en kommentar att hon brukar "stirra ner i golvet, eller bakom personen". Det där att löst fästa blicken snett bakom/förbi människan jag talar med är vad jag har märkt att jag tenderar att göra själv (om jag inte har "Stora NT-emulatorn" påslagen 100%). Men tackvare smarta föräldrar och lärare så kallar jag det att "lyssna aktivt på centraleuropeiskt vis" :-).

Efter att jag upptäckt Aspien i mig har jag stegvis lättat på mina egna förväntningar vad gäller ögonkontakt. Nu så till den grad att en korrigering tillbaka närmare NT-stil skulle vara bra - upptäcker ofta att jag inte alls lagt märke till vilken snabbköpskassa jag haft att göra med! Helt enkelt för att jag hållit dem så perifert i mitt synfält. Vilket inte alls är nödvändigt en vanlig, icke över-stressad dag.

Fick just höra

av vår söta gårdskarl (som glömt ett par ämbar hos oss) att mer eller mindre allt som kan göras för att lokalisera läckan redan är gjort. Verkar förbli ett mysterium.
Han var också snäll och ringde upp den "tekniska disponenten" för att fråga om hur tidtabellen ser ut för att få ett nytt tak. Svaret var "snarast". "Vad det nu sedan betyder i byggnadsbranschen..." - jag gillar vår gårdskarl!

Så det finns ett litet hopp om att vi har vårt kök tillbaka inom sådär en månad eller så. Bra! Jag vill ha biff! Och gratäng. Och själv-kokad soppa. Och pasta. Och kokt ägg.

Börjar längta efter pasta och stekt ägg...

Visst klarar man sig bra utan spis och ugn, men nu märker jag att mina ögon ofelbart dras till sånt som pasta och biffar när jag går i butiker. För att inte tala om intressanta risblandningar och påsar med torkade sopp-ingredienser. Och läckra Dr Oetker pizzor!
Å andra sidan är det trevligt att med gott (eller åtminstobe godare) samvete kunna köpa allehanda dyr(are) mikro portioner och grekiska konserver.

Inget nytt att rapportera om läckan heller. Inte hittad än. Vissa rör undersökta med kameror och jox, men de var i så dåligt skick att man inte säkert kunde utesluta dem. Litet vatten hällt i dem läckte inte heller ut i vårt kök. Tror att nästa fas är att testa med större mängder vatten. Och att riva upp grannens golv ordentligt ovanför oss.

Jag har litet funderat på att samla ihop diverse saker jag skrivit i olika forum om aspighet och bipolär depression och posta dem på min engelska blog. Emellanåt när jag kommer igång så kan jag ju nog häva ur mig text, och det kanske vore en idé att samla allt någotsånär vettigt på ett ställe.

Mysteriet tätnar

Vi har varmvatten! Hurraaaaa!

Ikväll är det dags för sköna bad med oljor, salt och skum (kanske inte allt på en gång, dock - skummet skulle antagligen bryta ner oljan).

Men mysteriet tätnar. Vattnet kopplades på, och - det lyssnades noga med avancerade apparater, och - och - inget vatten någonstans där det inte skall vara!

Vilket ju i sig var trevligt, men också oroväckande. Tanken på en stor reservoar någonstans i husets bärande konstruktioner som sakta fylls (nu hade ju varmvattnet som läckte varit avstängt to fm - ti, dvs närapå fem dygn) för att sedan börja rinna över är ju inte det minsta trevlig.

Detektivarbetet lär fortsätta.

Vårt kökstak är för farligt

... för att knacka ner helt och hållet. Inte bara stockar, utan också udda stålbalkar och i ett hörn något murat tegel/valvartat. Experten tog en titt och konstaterade att läckan nog måste jagas uppifrån i alla fall. Stackars grannar.

Ja - läckan från förra torsdagen är alltså ännu inte lokaliserad! I morgon kommer en gubbe med något slags avancerad lyssnings-anordning, och hoppet är att man genom att vrida på vattnet skall kunna hitta var ungefär rören går, och var det läcker. Så man bara behöver öppna grannarnas golv just där.

Maskinellt undertryck är annars ganska coolt.

Att tvätta hår...

... i minimal lavoar är inte så lätt, rapporterade Mannen.
Han ansåg att jag med mitt långa hår inte ens skall tänka på att försöka.

Tillsvidare är avsaknaden av varmt vatten i badrummet det värsta - förhoppningsvis är det över på måndag när (om? Nej, den tanken är för hemsk) de hittat läckan. Näst mest irriterande är avsaknaden av diskmaskin - isynnerhet som den ju egentligen skulle gå att använda, om den inte var inplastad!

Jag förutspår att jag kommer att sakna ugn mera än spis - dels för att vår ugn faktiskt är ganska så bra, och dels därför att det finns mängder med saker där man kan ersätta kokning eller stekning med ugn i någon form. En super-duper kombinations grill-ugn-mikro skulle sitta fint just nu.

En annan sak, kanske inte det första man tänker på, är att avsaknaden av en hyfsad slubba (=slaskhink, roskis, sop-påse-ställning?) är meget irriterande redan nu. Inhandling av en sådan står högt på listan. Med lock. Helst utan pedal. Billig. Hmm - nog ännu ett av de där fallen av att två av tre är möjliga.
Jag kunde skriva ett långt gnäll om hur vansinnigt det är att alla lock-försedda sophinkar är utrustade med lama pedalmekanismer. Alternativen brukar vara behållare ämnade för smutstvätt. Som i sin tur igen nästan aldrig har tättslutande lock.

Det regnar in in köket!

Nej, inte genom ett öppet fönster. Och egentligen inte regn eller snö heller.

Ljummet vatten ur ett oanvänt lamp-uttag i taket. Drip, drop. Längs med väggen ett par meter därifrån, drip, drop från dörrkarmen.
Medan gårdskarl uppringes och kläder påklädes i rask takt ökar drip-droppet till en liten rinnande flod.

De följande 7-8 timmarna besöks vårt kök av inalles 8 personer. Stora bitar av taket borras, sågas och hamras i bitar.
Den totala vattenmängden som når ända till golvet är sådär kring 20 liter. Omöjligt att uppskatta mängden i blöt isoleringsmassa som rivs loss och bärs ut i sopsäckar.

Läckan är ännu inte lokaliserad - annat än att det inte är någon av kallvatten-stigarna.

Vardagsfysik

Gick till butiken med fyra tomma vichy-flaskor i korgen. Två av dem av den där nya, tunna sorten. 
Inomhus var det kanske +25 grader, ute ca -0. Halvvägs genom parken (dvs ca 1-2 minuter från ytterdörren) börjar jag höra hur de här nya flaskorna knastrar och jämrar sig. Märkligt, jag tittar ner i korgen. Och märker att de två tomma tunnplastiga flaskorna bucklat till sig en smula. Skruvar up korkarna för att släppa in mera luft, och funderar på vilken fantastisk illustration detta är om temperatur och gasers volym.

Ännu mer att läsa

Snubblade över en potentiellt mycket intressant sajt: Project Syndicate. Ett samarbetsprojekt mellan "kvalitetstidningar" för essäer och debattartiklar. Och allt (eller det mesta) verkar finnas fritt tillgängligt på nätet också. Så nästa gång någon talar om en artikel av något internationellt högdjur publicerad i Hesari, så är det troligt att samma artikel går att hitta på Project Syndicate. (Finska medlemmar är enbart Hesari och Taloussanomat - hallå?! Var det inte så att de lade ner hela tidningen? Ups, ursäkta, jag menar förstås "Som första finländska tidningen övergick till web-publicering"....)

Har inte hunnit bekanta mig grundligt med urvalet av artiklar än. Som sagt så snubblade jag in här helt av misstag, kollade upp Lysenko på wikipedia (och förstår faktiskt fortfarande inte på vilket sätt han var något annat än en teknokratisk Lamarck), hittade en hänvisning till någon bok av Roy Medvedev (knappast släkt med inkommande presidenten), kom ihåg att jag uppskattat hans bok om "Post soviet Russia" el.dyl., var förvånad att han hade en egen wikipedia sida, och förtjust över att hitta länk till nyare essäer av honom. Som alltså finns på Project Syndicate.

Ho-humm-hmmm

När man tappar vanan att skriva så är det så svårt att hitta tillbaka till den.
När man har en idé att skriva om ligger man i badet eller schavar omkring på stan.
När man väl sätter sig ner för att skriva minns man ingen av alla de idéer som flugit omkring i ens huvud den senaste tiden. Inte ens de senaste timmarna.

Det var nånting om marknadsföring tror jag. Eller mat. Eller ett nytt mode-ord, som jag faktiskt råkar gilla (konceptualisering). Och som vanligt något om bloggande-ämneshantering-etikettering-flödesscheman. Och en hel del om pc vs mac.

Nå, inte ha för höga ambitioner här. Utan eh-hmm-tja postande så lär aldrig mer intressanta inlägg bli skrivna.