Psykopatologier

Läste idag på Rigmor Robèrts och Marianne Ahrnes blog Catrine och syndabockarna ett långt, mycket tankvärt inlägg, Tokerier från bussiga, begåvade människor.
Helt bortsett från den intressanta inblicken i stämningar och aktörer runt DaCosta-fallet, ger beskrivningen mycket att fundera över när det gäller vad som är galenskap i snäv psykiatrisk bemärkelse.

Det Robért beskriver är ingalunda tankestörda schizofrena, maniker i psykos, paranoida dementa eller hjärnskadade med psykiatriska symptom. Det är helt vanliga, välfungerande människor.
Hennes beskrivning av den absurda jakten på internet efter gömda budskap från det skrämmande sadistiskt perversa nätverket av mäktiga styckmördare är sådan att en person med en "tung" diagnos i ryggsäcken omedelbart skulle få sina mediciner översedda om h*n ens föreslog hälften av de tokerier sageskvinnan här förklarar.
Men den här människan är annars "bussig och begåvad", välfungerande, får man förmoda.

En intressant sak här, och där skillnaden mot folk med diagnoser blir tydlig, är att det bland "officiellt tokiga" är vanligt att just dessa tankemönster (paranoia, symboler som avslöjar hemligheter m.m.) ofta döljes för omgivningen så länge det bara är möjligt. Min erfarenhet är att folk som glidit såhär långt ner i störda tankar, men ännu är orienterade i tid och rum, märkligt nog fortfarande är ganska så känsliga för skepticism, och väldigt snabbt modifierar eller skämtar bort galenskapen när den inte vinner gehör. (Vilket ju är ett påfallande rationellt beteende - dessa idéer ger ju sällan bekräftelse av omvärlden, och snarare så leder de till tråkiga saker.)

Men här ser vi vad som händer när idéer av den här typen bejakas av omgivningen, de växer och förstärks. Det intressanta här är att dessa galenskaper inte verkar eskalera utanför sitt begränsade område - personerna verkar alltså förbli annars helt fungerande.
När det gäller den grupp där jag råkat se den här typens tankestörningar mest, bipolära med tendens till mani, så är ju inte detta fallet. Eller i alla fall har jag tolkat det så; sett paranoia och överdrivet intresse för symboler som grava tecken på att sjukdomen är i ett allvarligt, accelererande stadium.

Kanske det är så. Eller kanske "galenskaper", så länge de inte leder till handling, inte egentligen alls hör ihop med allmän funktionsförmåga. Man kan också fråga sig om det kanske är så att det är just bekräftelsen av dessa snurriga tankar som gör dem ofarliga - när det gäller demens läser man ju ofta rådet att inte börja käbbla med den dementa om vanföreställningar, eftersom det bara oroar och kan utlösa än värre förvirringstillstånd, utan istället antingen ignorera, avleda eller t.o.m. försöka använda vanföreställningen till något positivt. Kanske det är på samma sätt i det här fallet - dessa "galningar" är fortfarande arbetsföra och klarar sig i sin vardag därför att de funnit bekräftelse hos varandra?

En annan aspekt är om man skall se dylika tankestörningar som symptom på något annat, eller som en patologi i sig själv. Kanske är det så att väldigt likartade symptom kan ha helt olika underliggande orsaker, och därmed också utveckla sig åt helt olika håll också om bemötandet är precis det samma? Omöjligt att veta - vad är reaktion, vad är progression? Om du käbblar med stråltanten och hon blir än mer förvirrad, är det hennes demens som framskridit eller är det helt enkelt en reaktion på ditt käbbel? Om du håller med manikern och hans funktionsförmåga deteriorerar, är det sjukdomen som flammar högre eller är det för att du uppmuntrat hans sjuka tankemönster?

Kanske det intressantaste i detta ändå är att en så knäpp tankestörning som den Robèrt beskriver kan existera paralellt med att individerna ändå fungerar helt adekvat. När det gäller dementa (och hjärnskadade) verkar det ju finnas en medvetenhet om detta, en idé om att man kan uppmuntra den "friska" delen av hjärnan. Kanske detta synsätt också skulle behövas, i högre grad än nu i alla fall, på den "vanliga" psykiatrins område?

Spricker jag om jag ser solen?

Det är så jag börjar undra. De senaste veckorna verkar det som om min annars väldigt opålitliga dygnsrytm skulle ha låst sig. Vid att absolut inte kunna vara vaken/aktiv medan solen är uppe.

Opraktiskt som fan, och det blir inte precis bättre av att jag försöker motarbeta det. Senaste "natt" är väldigt illustrerande:
Är väldigt, väääldigt sömnig (men inte trött!) nångång vid 7-8 tiden på kvällen. Struntar i det, för det är ju för tidigt. Går istället på promenad.
Är inte det minsta sömnig (däremot nog trött) men försöker gå och lägga mig litet före två.
Ligger och vrider mig till ungefär halv fyra. Stiger upp, tittar på litet tv-skräp, läser litet forum m.m.
Nytt försök sådär 5.30.
Halvsomnar, vaknar, halvsomnar, vaknar, äter litet choklad, halvsomnar, vaknar.
Ungefär 8-8.30 märker jag att det börjar ljusna. Somnar. Drömmer intressanta saker.
Vaknar tio över två. Har sovit så djupt att hela min högra sida, och isynnerhet mitt öra och ansikte, värker. Vågar inte se mig i en spegel. Värken tar sådär 90 minuter att avklinga.  

Och så har det varit de senast 2-3 veckorna. De exakta tiderna kan variera, och hur länge jag sover dåligt och vaknar stup i ett kan variera (idag var det väldigt kort, bara en tre timmar). Det som däremot inte verkar variera är att mellan ungefär 9 och 13-14 så sover jag extremt tungt. 

Vad är det just den tiden på dygnet? Varför faller jag i djup sömn just då? (det har t.o.m. hänt att jag varit vaken så sent som vid tio-tiden, druckit morgonkaffe och allt, och ändå sedan fallit i denna djupa sömn som varat till ungefär två.

Naturligtvis har jag provat de flesta av mina vanliga knep. De hjälper bara ytterst marginellt (typ perioden av dålig sömn blir litet kortare och perioden av djup sömn något lättare och infaller en smula tidigare). Har försökt det mesta när det gäller att fiddla med när jag tar mina mediciner, små dosjusteringar, klarljuslampa, koffeinintag (nej, vänta nu - jag har INTE experimenterat med kaffe efter klockan fyra på eftermiddagen, kanske jag borde göra det?)

Det enda som hittills brutit mönstret så att jag somnat "på riktigt" i någotsånär vettig tid (dvs före sju på morgonen) har varit att ta en uppiggande Duact på eftermiddagen - och det kan lika väl ha varit en slump. Men kanske värt att testa igen - det tråkiga är ju bara att också om det skulle fungera så är pseudoefedrin absolut inget som går att använda mer än 2-3 dagar i sträck. Men om det skulle visa sig vara pålitligt så skulle det i alla fall ge mig en eller två nätter per vecka med hyfsad sömn; vilket i dagens läge framstår som helt underbart. 

Kanske det helt enkelt är så att december är en månad när jag inte är menad att vara vaken under den korta fysiska dagen? Kanske jag är ett troll? Kan man månne plastikoperera en svans åt sig? 

Mugabe!

Smeknamn på Pauligs mörkrostade President-blandning!
(Hittade ingen bra sida att länka till - när skall företag, isynnerhet större och rikare, förstå att snoffsiga flashsidor betyder färre länkar till specifika produkter? - så irrade runt litet och upptäckte en intressant grej: Den version av President som säljs i Estland, utan epitetet "mörkrostad", är lika mörk som vår Mugabe-variant. Det är det jag länge har misstänkt, den estniska kaffesmaken är snäppet mörkare än vår.)

Detta smått osmakliga skämt hittade jag på Llauréns blog. Värd att titta in på då och då.

Glasögon!

Det var en stor helsides-annons i husis för några veckor sedan. För en firma som säljer glasögon över nätet. Jag hade tidigare läst eller hört något om konceptet, men inte dessvidare orkat ta reda på huruvida det existerade i Finland (glasögonrecept ser ju litet olika ut beroende på land). Men nu, sporrad av ett relativt nytt recept (nåja, från maj-juni) och ivrigt påhejad av C, beslöt jag att undersöka saken litet mer.

Firman heter Favoptic, och är svensk. Urvalet bågar är inte så väldigt stort - men det tycker jag egentligen om, mindre att välja bland.
Det hela går till så att man registrerar sig och sedan beställer hem 6 (eller färre) bågar för att prova. Provbågarna damp ner i postluckan snabbt, två dagar efter beställning tror jag.
Sedan provar man, märker ut var ens pupill är placerad på de bågar man är intresserad av och skickar tillbaka hela paketet (ryms i vanlig postlåda) med en kopia av sitt glasögonrecept (eller så kan man maila en elektronisk kopia till dem).
Därefter är det bara att kryssa för de linsalternativ man vill ha i bågarna och beställa.
Och så kommer glasögonen direkt i brevlådan tillsammans med en räkning.

Och den räkningen är något av en shock för glasögonanvändare som vant sig vid att ca 200 euro är absolut minimum också för enklaste möjliga bågar och linser helt utan finesser. Jag var inte ute efter att hitta de absolut billigaste bågarna, men inte heller beredd att satsa på fina finesser till linserna, som tunnade glas eller polaroid-behandling. Så mina snygga, närapå osynliga nya glasögon blev under 40 euro, och mina inte fullt så snygga, men desto bekvämare, solglasögon kostade strax under femtilappen.

Nu funderar jag redan på vad för slags glasögon jag skall skaffa härnäst... Satsa på förtunnade linser? Båglösa men litet större än de jag nu har? Försöka hitta en modell i plast som är både snygg OCH bekväm (trivs bättre med plastbågar - hatar näskuddar och plastbågar känns alltid så stabila - men ser sällan snygg ut i dem)? Designa egna bågar?

Ny blogg-approach:

Jag tänker slänga ner små anteckningar om precis vad som helst. Och intala mig själv att jag i något skede sovrar, förlänger och förbättrar för att skapa en intressantare blogg (vad skall jag hitta på för adress till den? Kanske på bloggen.fi, nu när den snurrar på wordpress och börjar verka helt användbar), med mer konsekvent vettigt innehåll. Men nu gäller det främst att skapa en vana, inte ett högklassigt innehåll.

Så se fram emot korta, slarviga och triviala inlägg här.

Nästan 16 månader sen sist

Har väl inte haft så mycket att säga. Eller inte haft energi. Eller pladdrat på annat håll.

Litet otroligt att bloggar finns kvar så länge - när jag skapade min första blogspot-blogg (som väl aldrig fick mer än 2-3 inlägg) så tror jag att den försvann när jag inte rört den på ett år.
Det är som om den världsvida väven blev alltmer permanent. Eftersom utrymme inte kostar något så blir allting kvar så länge som systemet självt är kvar.

Just nu är jag gräsänka för en vecka, så jag tänkte ta tillfället i akt att reda upp litet sladdhelveten och andra "tekniska" saker. Föresats nummer två är att skaffa mig en vana att skriva nåt här. Föresats nummer tre är att röra på mig när det är ljust ute. Lyckas två av tre blir jag nöjd...